Hur ser den fria scenkonsten på mångfald?
Den 19 september arrangerade vi och Teatercentrum ett seminarium om strukturell rasism inom scenkonsten
Kan de fria teatrarna verkligen fortsätta att spela för en ung publik, skapa normkritisk scenkonst och samtidigt framstå som trovärdiga, när majoriteten av dessa är etniska svenskar? Har den fria scenkonsten bara missat tåget när det gäller mångfald, eller finns det en grundläggande struktur som missgynnar de fria aktör att förändras?
Det har både sagts många gånger; teaterbranschens brist på representation av andra än infödda svenska är ett problem. ”Institutionerna anklagas för att vara exkluderande genom att reproducera normer av ”svenskhet” och ”vithet”. Enligt detta perspektiv fungerar inte teater som en nyckel utan som en port som stänger ute. Det som stängs ute är ”samhället”. (Sou 2007:91:21).
Det är också en framtida utmaning att publikens sammansättning och förförståelse snabbt ändras. Kulturbegreppet i sig är också i ständig rörelse och inte minst idag gör många uttryck, aktiviteter och fenomen anspråk på att tillhöra kultursfären.
För den fria scenkonsten är detta sammantaget ett betydande problem. De fria teatrarna har traditionellt spelat mycket för barn och unga. De har arbetat uppsökande och nära sin publik. Mest med samhällsfrågor. Men även om Sveriges befolkning blir mer sammansatt, så gäller det motsatsen nom den fria scenkonsten. Där är majoriteten etniska svenskar.
Medverkande: Teater Jalada, Teater De Vill, Arabiska Teatern
Samtalsledare: Pernilla Glaser
Tid: 19 sep 2015 kl 17.30-20.30
Plats: Teater Pero, Sveavägen 114 i Stockholm